Om boken: 2018 / Som de säger: "Snart kommer sagan att berätta, men inte snart nog...". Så är det med mig. Jag hade en önskan att förfölja Gaias kidnappare, men möjligheterna var fortfarande begränsade. Trots alla regenererande förmågor i min kropp läkte såret svårt och smärtsamt, även om den lokala läkaren ständigt försäkrade mig att någon annan i mitt ställe för länge sedan skulle ha gett sin själ till de lokala gudarna. Naturligtvis höll jag mentalt med honom, för jag förstod perfekt att jag överlevde bara tack vare observatörens hjälp. Jag erkänner, detta var inte mycket av en tröst. Gaia var i händerna på okända människor, och detta bekymrade mig mycket mer än min egen hälsa, men alla försök att gå på vägen slutade någonstans mitt på gatan, varifrån omtänksamma bybor skickade tillbaka mig i ett tillstånd av utmattning tillbaka till krogrummet. Ändå gjorde jag ett nytt försök nästa dag, med en flugas envishet som träffade glaset, och allt upprepades om igen. Under loppet av en vecka har detta redan blivit besläktat med någon form av vana och underhållning för hela byn, det verkar som om vissa åskådare till och med satsade på vems staket jag skulle komma till under mitt nästa besök.